Sport 2019

De vet väl var de har varandra – Kalle Berglund och hans tränare Janne Bengtson.Foto: ROLAND ANDERSSON

–  Det var egentligen inte detta jag drömde om för tio år sedan. Jag drömde om att spela proffshockey i NHL 

16 år gammal bytte han definitivt bana.

Kalle Berglund från Jämshög inledde klättringen mot världseliten i medeldistanslöpning.

–  Jag har aldrig haft en så målmedveten adept, säger Janne Bengtson, som ägnat hela sitt liv åt att träna medeldistanslöpare och ända sedan tiden på FIG (Friidrottsgymnasiet) i Växjö varit Kalles tränare.

–  En dröm att ha en sådan aktiv. Kalle är otroligt klok i allt han gör, berömmer Jan Ahlström, mannen som sedan många årtionden tillbaka varit den starka kraften inom Spårvägens friidrott.

Ahlström visste vilken talang han efter säsongen 2013 fångade in när den blekingske Kalle Berglund värvades till Spårvägen, som har ekonomiska muskler som inte finns ute i landsorten.

Kalle, som fyllt 23 år i år, har i år krossat rekord:

• I februari förbättrade han sitt svenska inomhusrekord på 1500 m till 3.36,63.

• Vid Bislet Games den 13 juni slog han Anders Gärderuds gamla svenska rekord från 1975 på en engelsk mil till 3.53,83.

• Den 4 augusti slog Kalle vid en gala i Bern Johnny Kroons 34 år gamla rekord på 1500 m genom att notera 3.36,07.

• Den 16 augusti pressade han sitt nya rekord till 3.34,89 på Slottsskogsvallen i Göteborg.

• Den 31 augusti pressade han det gamla mästerskapsrekordet på SM till 3.40,93.

–  I dag har jag alla svenska rekord jag ville ha. Eftersom jag även har det svenska juniorrekordet måste jag vara nöjd. Nu får jag sikta på nya rekord, säger Kalle.

–    Och naturligtvis på att förbättra rekorden, konstaterar Janne Bengtson.

Med många årtionden bakom sig som tränare njuter Janne av tillvaron i dag. 

–    Det finns mycket kvar hos Kalle. Som pensionär kan jag ägna mig helt åt honom Jag hjälper hans tjej med lite träning men jag har inga andra.

Kalle och Janne vet precis var de har varandra.

–  De tre-fyra första åren hade jag oerhört mycket hjälp av Janne. Nu är jag lite mera påläst och vi har mycket diskussioner, säger Kalle.

Kalle var duktig men inte bäst i de unga tonåren.

Tvåa, trea någon gång i USM, men när jag var 17 vann jag USM på 800 m och också U-Finnkampen. Dessförinnan hade jag inte tränat så mycket men sprang 400 m på 50 blankt som 17-åring. Så  jag hade nog lite talang, säger Kalle med ett leende.

Han älskar att träna – att träna mycket.

– Gärna två gånger om dagen. Det känns bra att dela upp passen.

Även när han tävlar blir det träning. I Finnkampen ställde han upp på 5.000 m (och vann) efter att ha tränat 10 km tidigare samma dag.

–  Jag har inte haft någon träningsfri dag sedan den 21 juni, konstaterar han.

Nu handlar det om ungefär 15 mil i veckan. 

– Inga flera tävlingar före VM. Bara träning. Just nu höghöjdsträning i San Moritz.

Det handlar om mycket distansträning.

–  Jag  går ner de sista 15 dagarna före VM, drar ner kanske 10-12 procent. De sista 10 dagarna lite till och sedan lite till sista veckan så att jag kommer ner på 65-70 procent av totalmängden veckan före VM.

När det blir dags i Doha ska formen vara på topp.

Kalle Berglund och hans tränare vet att konkurrensen är enormt tuff men kapaciteten finns för något stort.

–  Om jag hade fått  chansen i ett stort Diamond League-lopp tror jag att det hade sprungit snabbare än vad jag gjort. Men det är bra att ha lite outtaget till VM och till nästa år.

Kalle har erfarenhet av internationella mästerskap. 

Vid JEM i Eskilstuna 2015 blev han fyra på 800 m.

I mars 2017 tog han silver på 1500 m vid inomhus-EM i Belgrad.¨Vid VM utomhus samma år blev Kalle utslagen i semifinal.

Efter det fick han känning av en skada och hoppade över SM.

Därmed bröts den svit han hade inlett. 

Han hade vunnit SM-guld på 1500m 2015 och 2016.

Efter avbrottet 2017 har Kalle nu byggt på med 1500-metersguld 2018 och 2019.

Dessutom massor av SM-guld i stafett.

Löpningen tar den mesta tiden i Kalle Berglunds liv. Något annat finns det dock utrymme för.

–  Jag jobbar lite. Min syster hemma i Blekinge är handikappad. Vi har ett företag i familjen där jag finns med. Det mesta kan jag sköta via internet. Det funkar bra. Min syster är en av min största sponsorer kan man säga, menar Kalle med varm känsla.

Resultatutveckling

                  400 m       800 m       1500 m

2012                  50,26        1.58,39     4.323,85 

2013                  49,72        1.53,34     4.04,15

2014                  49,11        1.47,31     3.50,22

2015                  48,20        1.46,85     3.41,92

2016                                    1.47,16     3.41,00

2017                                    1.52,29     3.36,60

2018                                    1.46,63     3.36,51

2019                                    1.49,13     3.34,89     

ROLAND ANDERSSON

Med SM-program från tre tidigare SM på Tingvalla.

SM i friidrott.

För många är det en årlig höjdpunkt.

Så är det för mig sedan lång tid tillbaka.

I år är jag framme vid ett jubileum.

Mästerskapen på Tingvalla i Karlstad blir mitt 50:e stora SM.

Det är en svit som gett massor av härliga minnen.

Antalet mästerskap kunde ha varit ännu flera.

Två break har jag gjort – 1971 i Sollentuna och 2014 i Umeå.

Merparten av de 50 mästerskapen har jag genomfört som dagstidningsreporter och fotograf, två gånger har jag varit tävlingsledare, någon gång jurymedlem och på senare år webbreporter och FLV-medlem.

Min SM-historia började på Malmö stadion 1968.

Som 22-åring fick jag möjligheten att sitta på en pressläktare bland legendarer som Sven Lindhagen, Idrottsbladet, Sven Hansson (SH), Sydsvenskan, Lennart Strandberg, Arbetet, Birger Buhre, Kvällsposten och många flera.

Det var stort.

Friidrotten var välbevakad på den tiden. 

SM -68 var ett speciellt SM på flera sätt.  Det tävlades under sju dagar – först stora SM, så tiokamp och sedan stafetterna. Det blev slitsamt för många.

Vädret påverkade ytterligare i negativ riktning. Regnet vräkte ner under den intensivaste dagen av stora SM.  Malmö stadion hade kolstybb som inte klarade att svälja allt vatten.

Programmet fick flyttas fram medan det jobbades intensivt för att göra banorna användbara. Innerbanan slopades när det var som värst. Slangar lades ut för att markera ny innersarg.

Efter denna tuffa vecka bar det hem till Karlskrona, där KA 2 IF dagen efter sista stafetterna arrangerande en internationell gala med två av världens största löparnamn som dragplåster, Ron Clarke och Bodo Tümmler. 

Anders Gärderud som detta år tävlade för KA 2 och sista stafettkvällen sprungit sitt nionde och tionde SM-lopp på sju dagar mötte Ron Clarke på 3.000 m. Clarke vann men Gärderud satte svenskt rekord med 7,55,0. Nog var han vältränad den blivande olympiske mästaren, 22 år gammal då.

Efter de jobbiga SM-tävlingarna i Malmö var det slut på SM-tävlandet på kolstybb.

De nya allvädersbanorna i Sollentuna tog emot den svenska friidrottseliten 1969.

Då hade stafetterna separerats från stora SM. Tiokampen låg däremot kvar i anslutning till de individuella grenarna.

Under det tidiga 70-talet var det namn som Karin Lundgren (SFIFs vice ordförande i dag), Kjell Isaksson, Hasse Lagerqvist (den nyligen bortgångne  stavhoppsentusiasten) , Bo Forssander, Ricky Bruch, Anders Faager (också nyligen bortgången), Anne-Marie Nenzell, Torsten Torstensson, Bengt Nåjde, Ulf Högberg, Anders Gärderud, Raimo Pihl, Inger Knutsson, Thorsten Johansson, Jan Dahlgren, Gun Olsson och Ulf Rönner (Nilsson då) som satte starka spår i resultatlistorna.

Många städer har återkommit som SM-arrangör med jämna mellanrum. 

Sollentuna har sedan allvädersbanorna kom haft SM fem gånger. Stockholms stadion har haft fyra SM under min SM-karriär. 

I Göteborg har vi dock bara kunnat bevittna två SM de senaste 50 åren.

I Helsingborg har jag upplevt SM-tävlingar fyra gånger.

Första gången var 1974. Det var ett SM där vi fick hylla en av SM-historiens populäraste och gladaste guldmedaljörer.

Gunnar Holm, med klubbadress Bromma, var känd som ”hjälpgubbe” i landslaget. Han fanns ofta med som reserv i blågult och hoppade in i sista stund på olika distanser. Han fick dock aldrig vinna. Inte SM heller – förrän just 1974. Det gick inte så fort i 10.000-metersloppet men när det drog ihop sig till slutvarv på Heden  blev det fart. En sagolik spurtrunda mellan Gunnar Holm, Göran Högberg och Sven Bergström tände den jublande publiken. Holm visade sig starkast och bestods en närmast osannolik hyllning på Hedens idrottsplats. Han hade jobbat ihop till sin guldmedalj. Det var ett stort ögonblick för den ödmjuke Holm, som senare skulle komma att bli en av svensk friidrotts stora ledare med internationell lyskraft inom löpningsområdet.

Jag har själv upplevt en del ihop med Holm. Två gånger har han varit kontrollant när jag varit tävlingsledare för terräng-SM. Jag har också fått den äran att en gång kampera ihop med Gunnar som svensk observatör på Finnkampen i Helsingfors.

I Karlstad blir det fjärde gången. 

Första gången – 1975 – glömmer nog ingen som var på plats. Det heter ju att solen alltid skiner i Karlstad. 1975 spred den varma strålar som plågade både tävlande och publik. Termometern visade drygt 30 grader alla dagarna. Det inverkade på startfälten. På första dagens manliga 200 m var 17 anmälda. Åtta prickade av sig. Av de sex som kvalade in till final kom endast tre till start, KA 2-trion Thorsten Johansson, Christer Garpenborg och Rolf Trulsson.

100 m hade fem löpare i finalen (fyra KA2-are plus Lars Eriksson, Nyköping).

På 5.000 m var 12 anmälda, sex startade och fem kom i mål. Den som bröt var föregående års hyllade vinnare på 10.000 m, Gunnar Holm.

Från 1990 års SM i Karlstad kan vi minnas arrangörsföreningens Monica Westéns (nu Rydén) och hopparen Thomas Erikssons insatser. 

Westén som egentligen satsade på sjukamp hade tre dagar före SM chockat sig själv, förbundskapten Björn Sveen och publiken vid Grand Prix i Karlskrona då hon sprang 400 m häck på 55,47. Bara Ann-Louise Skoglund hade sprungit snabbare.

Monica skulle springa 400 m häck på SM – men också hoppa höjd som tidsmässigt kolliderade med häckfinalen. Hon genomförde programmet, sprang häckfinalen innan höjdhoppet var avgjort.

Det blev två guld – och en sänkning av häcktiden med två hundradelar till 55,45.

Thomas Eriksson blev också dubbel guldmedaljör.

Efter att ha vunnit höjd i Patrik Sjöbergs frånvaro på 2,25 och gjort försök på 2,32 gick Thomas direkt till längdhoppsgropen. Han hade under höjdhoppet säkrat en plats bland de åtta finalisterna. Eriksson hade tre hopp på sig efter höjdsegern. Det blev 7,67 i sista längdhoppet och guld även i denna gren.

Thomas Eriksson fanns också med i medaljstriden i tresteg men slutade fyra.

Arrangerande IF Götas Patrik Bodén skulle vinna sitt första SM-guld i spjut. Han hade tidigare på året satt världsrekord med 89,10, som sedan hade slagits. 

Det blev inget SM-guld. Peter Borglund kastade längst – 82,90 och tog sitt fjärde raka SM-guld.

Vid mitt tredje SM i Karlstad – 2004 – hade jag en viktig uppgift i att beskriva för läsarna i Blekinge hur Patrik Kristiansson (nu Klüft) skötte sig i stav. Med två internationella medaljer (VM och inomhus-EM) och en fjärdeplats på världsarenorna de två närmast föregående säsongerna skulle han demonstrera en gryende OS-form.

Patrik kom till Tingvalla – men inte stavarna som försvunnit på vägen från galan i Zürich kvällen före SM. Det fanns inga stavar att låna som passade. Patrik fick titta på när SM-medaljerna fördelades.

I höjd fick Stefan Holm känna sig pressad av Staffan Strand som två gånger höjde sitt årsbästa till 2,30. Holm tog i tredje och tog sitt sjunde SM-guld. Båda missade på 2,32.

Carolina Klüft visade strålande SM-form och blev dubbel guldmedaljör. På 100 m slog hon Jenny Kallur med två hundradelar. Sedan blev det guld i höjd på 1,90 före Emma Green.

Dubbel mästare blev också Johan Wissman. Dock inte på 400 m utan på 100 m och 200 m.

Ett speciellt minne från SM-stavhopp daterar sig till Umeå 1992. 

Av de tio hopparna som nådde manliga stavfinalen (kval på den tiden) lyckades bara två hoppare få ett resultat. Det kunde inte utdelas någon bronsmedalj! Flera favoriter tittade på när Carl-Johan Alm fick guld och Patrik Sieurin fick silver.

Vid SM i Skellefteå 1977 avgjordes stavhoppet i kylslaget väder. Det var då 20-årige Miro Zalar, som hade gått med en gipsad hand i flera månader, genom en fräck chansning slog en kil i blocket Kjell Isaksson/Hasse Lagerqvist/Ingemar Jernberg och tog sin första SM-medalj. Efter två rivningar på 5.00 sparade Miro sista hoppet till 5,05, klarade och skickade ner Jernberg till fjärde plats. En blivande världshoppare hade fått ett litet genombrott.

Det skulle under åren som följde bli totalt 9 SM-guld för Miro. Jag har haft den äran att få följa Miros karriär från den tidiga tonåren – på plats vid alla SM-segrarna och vid flera internationella mästerskap med en fjärdeplats vid EM i Atén 1982 som bäst. Framgången i den grekiska huvudstaden firades enkelt. Jag besökte de aktivas hotell på kvällen, träffade Miro, den omtänksamme generalsekreteraren Ulf Ekelund och dåvarande förbundsordföranden Hans Holmér. Ekelund bjöd på öl och det blev en trevlig pratstund. 

Det var lite uppladdning inför vad som skulle komma ett dygn senare då IF Götas Ann-Louise Skoglund vann guld på 400 m häck. Ulf Ekelund fixade snabbt en rejäl baluns, där även vi journalister fick vara med.

Tillsammans med Miro har jag också arrangerat ett stort antal GP-tävlingar i Karlskrona, han genom sitt enorma kontaktnät fixare av starka och för en landsortsklubb ekonomiskt acceptabla kostnader och jag som tävlingsmässigt ansvarig. Det samarbetet glömmer man inte.  Inte heller de stavhoppsgalor med världselit som Miro ordnade centralt i Karlskrona, nära vatten, ingen entré och alltid med den nuvarande generalsekreteraren Stefan Olsson som speaker.

Att sedan få lyssna på Miros analyser som expertkommentator i Sveriges radio, först med Tommy Åström och sedan några år tillbaka med lika skicklige Alexander Lundholm, är en njutning.

I Västerås har jag upplevt SM tre gånger. Ett mycket starkt minne från 1973 sitter djupt. Inom loppet av fem minuter vann tvillingarna Per-Eric och Per-Owe Smiding var sitt SM-guld, Per-Eric i spjut och Per-Owe i tresteg.

Det var också vid detta SM som Thorsten Johansson efter att ha vunnit 200 m första dagen också vann 100 m, där han mycket överraskande slog superfavoriten och klubbkamraten Christer Garpenborg.

 I Västerås 2008 var Stefans Holms 2,32 i höjdhopp en höjdpunkt. Han hade dock hoppat lika högt i SM tidigare – Gävle 2002.

Sollentuna har alltså fått ta emot SM-deltagarna fem gånger.

Minnet från 2006 med 2,04 i höjd av Kajsa Bergqvist slår det mesta i SM-historien.

Oförglömligt också naturligtvis då Daniel Ståhl 2016 skickade iväg diskusen 68,72. Ett mästerskapsrekord som Ståhl putsade i Eskilstuna förra året till 69.72.

I år ska vi väl tro att han flyttar rekordet dit han har sin nu normala standard, över 70 meter alltså.

.Jag har själv haft det tävlingsmässiga huvudansvaret för två stora SM i Karlskrona – första gången 1986 (då jag också var presschef) och andra gången tio år senare.

Vi gynnades båda gångerna av fantastiskt sommarväder.

Och mediebevakningen på den tiden var en helt annan än vad den är numera då till och med många av de stora tidningarna saknar reportrar på plats och i stället nöjer sig med att citera vad reportrar och expertkommentatorer i TV säger.  Helt klart en tråkig utveckling.

1986 hade vi 41 medieföretag ackrediterade – flera av de stora tidningarna med flera medarbetare. Landsortstidningar från hela Sverige var representerade.

1996 fick vi ta emot ett lika imponerande medieuppbåd. Det hade kanske en speciell förklaring. OS i Atlanta hade precis avgjorts före SM. Ludmila Engquist hade vunnit OS-guld och blivit hela idrotts-Sveriges älskling. Intresset för hennes person var obeskrivligt.

Det blev en lindrigt sagt mycket välbesökt presskonferens efter hennes guldlopp på 100 m häck. Ludmilas försökstid 12,68 från Karlskrona är fortfarande SM-rekord. Tiden 12,52 i finalen sprangs i lite för stark vind.

I närmare två timmar skrev Ludmila autografer efter presskonferensen.

Flera mästerskapsrekord är gamla. Allra äldst är 8.22,53 på 3000 m hinder, satt av Dan Glans i Skellefteå 1977.

Linda Haglunds 23,11 på 200 m är från 1979. 40 år alltså. Haglunds 11,24 på 100 m är två år yngre.

Ytterligare att antal 80-talsrekord finns i tabellerna.

Tre av de gällande SM-rekorden är satta på årets SM-arena Tingvalla: Rizak Dirshes 1.46,64 på 800 m (2004), Midde Hamrins 32.45,26 på 10.000 m (1990) och Monica Westéns 55,45 på 400 m häck (1990).

Fyra av mästerskapsrekorden sattes i Eskilstuna förra året: Daniel Ståhl 69,72 i diskus, Charlotta Fougberg 9.42,14 på 3000 m hinder, Angelica Bengtsson 4,62 i stav och Sofi Flinks 58,88 i spjut. Därtill kan läggas Henrik Larssons medvindstid på 10,14 på 100 m. I år kanske han har tur med vinden och klipper rekordet, som är på 10,29. Innehavare är Peter Karlsson, rekordet noterat i Karlskrona 1996, då sprintergänget som blev femma på 4x100 m i Atlanta-OS kom hem och levererade en stark SM-final.

ROLAND ANDERSSON

Jacob Bergström gjorde ett piggt inhopp i det bleka Mjällby-laget. Foto: ROLAND ANDERSSON.

30/3 2019

För 40 år sedan skrev de historia – grabbarna som spelade upp Mjällby AIF i Allsvenskan för första gången.

Vid lördagens Superettan-premiär på Strandvallen var “79-orna” tillbaka igen.

Det var återsamling för första gången sedan guldåret. Detta efter initiatv från BLT-journalisten Connie Nilsson, som i en serie artiklar berättat om hjältarna från 1979.

15 spelare och tre ledare från guldåret fanns på plats.

Tommy Nordgren och Lennart Weidenstolpe kunde inte vara på plats. Den duktige mittbacken Roy Nylander avled 2000.

Tränaren Bosse Nilsson var där. Hans assistant Lucio Colussi också. Likaså lagledaren Göran Brorsson.

Alla tre bröderna Andersson – Sven-Bertil, Bosse och Rolf-Inge – var där liksom brödraparet Edvinsson, Göran och Lars. 

Även om ingen bor långt borta så hade många inte sett varandra på länge.

Det blev en riktig nostalgiträff där det pratades mycket minnen.

MAIF bjöd på middag i klubbstugan, spelarna presenterades på planen före matchen och under matchen fiick de sitta tillsammans på läktaren.

I matchminut 79 genomfördes en minutlång hyllning till veteranerna.

Tyvärr lyckades inte dagens MAIF-spelare bjuda på den förväntade presenten i form av en seger.

Det blev en ganska trist match, där inte mycket fungerade i Mjällby-laget.

Det var osäkert bakåt, det saknades en strateg på mittfältet och det hände inte mycket framåt.

Matchen såg ut att sluta mållös, men en boll ramlade in bakom Jesper Johansson när ungefär fem miniuter återstod.

En trist come back i elitfotbollen alltså för MAIF.

Det blir till att ta nya tag.

Det finns ju gott om spelare i truppen.  Det är inte många som kan känna sig säkra på en plats i nästa startelva.

Ett piggt inhopp gjordes hur som helst av Jacob Bergström, som började på bänken.

ROLAND ANDERSSON

Blekinge Idrottshistoriska Sällskaps nya årsbok presenteras den 8 april.

Det är den sjätte boken i serien om ”Blekingar i OS”. I boken behandlas Olympiska Spelen under 2000-talet.

Alla medlemmar i BLIS får boken gratis.

Är du inte medlem – ta vara på möjligheten nu.

Medlemsavgiften för enskild medlem är endast 150 kronor. Familjeavgift 200 kr, förening och distriktsförbund 200 kr och företag/myndigheter 300 kronor.

Sätt in avgiften på BLIS bankgiro 5826-7808. Ange namn och adress.

Skyndar du dig får du inbjudan till åsmötet med bokrelease måndagen den 8 april kl. 18. på Kulturcentrum i Roneby.

De 7 OS-blekingar som presenteras i den nya boken (267 sidor) är:

• Magnus Arvidsson, KA 2 IF, född 1983. Spjutkastare, Sveriges näst bäste genom tiderna. OS-finalist i Peking 2008. VM-finalist 2007. Tvingades sluta alldeles för tidigt till följd av skada.

• Henrik Dagård, KA 2 IF, född 1969. Tokampare. Två EM-silver, ett VM-brons och en OS-start som avslutning på den internationella karriären i Sydney 2000.

• Patrik Klüft (Kristiansson under karriären), 

KA 2 IF, född 1977. Stavhoppare  och innehavare av nordiska rekordet. Två OS-starter, VM-brons 2003, IEM-silver 2002.

• Tobias Karlsson, Flensburg, född 1981, Handbollsspelare med Hästö IF som moderkubb. OS-start i London 2012 (silver) och Rio de Janeiro 2016. 180 A-landskamper. Lagkapten  i såväl landslaget som klubblaget Flensburg i Bundesligan.

• Emma Igelström, född 1980. Simmare från Karlshamn. Första genombrottet som 14-åring, då hon blev Europamästare. 4 VM-guld. 13-EM-guld. Första kvinna i världen under 30 sekunder på 50 bröstsim. OS-start i Sydney 2000.

• Sara Söderlind (Johansson under karriären), född 1980. Fotboll. Allsvensk i Kristianstd/Wä, Djurgården, Djurgården/Älvsjö och Hammarby. 26 A-landskamper. OS 2000.

• Mattias Falck (Karlsson fram till 2018) från Lyckeby, född 1991. Bordtennis. VM-brons i lag 2018, EM-silver i dubbel 2012 och 2018  samt EM-silver i mixed 2016. OS i Rio de Janeiro 2016.