I sportens värld

121101 "Bagarns" farväl

121016 Miraklet i Berlin

121001 Mjällbys härliga kväll

120918 Allsvenskan i skilda världar

120914 Allsvenska kampen igång igen

120902 En stor karriär tog slut

120901 Idrott inte alltid förutsägbar

120828 Nu sitter familjerekordet löst

120827 Vad får Klüft göra i Finnkampen?

120825 OS-resenärerna i huvudrollerna

120820 Svenska cupfotbollen har fått nytt liv

Tack för underhållningen!

Det kan bära hela vägen

120806 100 allsvenska nollor för Asper

120804 Ibland bättre än väntat – ibland sämre

Glädje, tårar och skandaler

Vågar vi hoppas på medaljer?

En hyllad Patrik "Bagarn" Rosengren hemma på Strandvallen.

121101

Med ett inhopp på tio minuter i matchens slutskede tog Patrik ”Bagarn” Rosengren farväl av sin publik hemma på Strandvallen när Mjällby AIF mötte Elfsborg.

Fotbollsallsvenskans äldste spelare kunde inte vara med från start i den match han så gärna ville spela.

Knäskadan besvärade 41-årige ”Bagarn”

En hyllning före matchen fick han – av sin moderklubb och av kommunen.

Sedan satte han sig på bänken.

Tio minuter före slutsignalen kom han in.

Med dessa minuter satte denne försvarsgigant punkt.

Att han går in på planen i avslutningsmatchen borta mot Norrköping på söndag är föga troligt.

Mjällbys kontrakt är klart.

Patrik Rosengren fick vara med om att föra upp Mjällby till allsvenskan och han fick spela tre säsonger i högsta serien med sin moderklubb.

”Bäste allsvenske spelaren som aldrig spelat i landslaget” har satt punkt – och gjort på ett imponerande sätt.

Redan 1992 utsågs ”Bagarn” till Blekinges bäste fotbollsspelare.

Efter säsongen 2001 nappade ”Bagarn” till slut på ett av alla anbud. Han insåg att om han skulle få spela allsvensk fotboll krävdes nog ett klubbyte. Det blev Kalmar FF.

Det blev sju säsonger i Kalmar.

När sista säsongen i Kalmar tog sin början korades Patrik Rosengren i en omröstning i Barometern till Kalmar FF:s bäste försvarsspelare genom tiderna.

När det under hösten 2008 började stå klart att ”Bagarn” byggde hus i Sölvesborg och tänkte flytta hem till Blekinge bänkades ”Bagarn” av ”Nanne Bergstrand ett antal matcher.

Inför sista matchen, då Kalmar FF skulle säkra det sensationella allsvenska guldet på Örjans Vall i Halmstad tvingades dock ”Nanne” plocka in ”Bagarn” i laget eftersom Marcus Lindberg (också han värvad från Mjällby) var avstängd.

Sista halvtimmen före avspark kunde man höra den stora ståplatspubliken med tillresta KFF-fans skandera ”Vi vill ha ”Bagarn” kvar”.

Detta fortsatte hela matchen.

Det var en stark upplevelse. Själv hade jag förmånen att få sitta på läktaren och se när ”Bagarn” och Kalmar FF blev svenska mästare.

När Barometern efter SM-guldet uppmanade sina läsare att hylla Rosengren blev det åtta fulla tidningssidor.

Så stor var ”Bagarn” i Kalmar.

Det visade sig ytterligare när ett antal talesmän för supporterklubben i Kalmar FF följande år kom till Strandvallen och fick möjlighet att inför Mjällby-publiken hylla sin hjälte.

142 alllsvenska matcher spelade ”Bagarn” i KFF – ett år under hans tid i Småland var klubben nere i Superettan.

För oss som åkte till Strandvallen för att se torsdagsmatchen mot Elfsborg var det skönt att slippa se MAIF-spelarna gå ut på planen med press på sig.

Det som hände på Kopparvallen några timmar tidigare gav MAIF-spelarna lugn.

Åtvidabergs kvittering till 2-2 efter Sundsvall osannolika vändning från 0-1 till 2-1 betydde att marginalen till kvalstrecket skulle vara minst fem poäng inför sista omgången.

I det läget måste det ha känts skönt att ta sig an guldjagande Elfsborg.

Mjällby gjorde en storstilad insats mot Elfsborg. Under väderbetingelser som var bedrövliga bjöds en mycket bra fotboll.

Ett något snöpligt mål avgjorde till Elfsborgs fördel strax efter Mjällbys kvittering till 2-2.

Det 3-2-målet kan föra Elfsborg till SM-guld.

Genom att Malmö bara orkade med 1-1 mot Örebro och Häcken inte klarade att besegra AIK har Elfsborg två poängs försprång till Malmö inför slutomgången.

Målskillnaden gör att Elfsborg förmodligen inte har råd att förlora men boråsarna bör klara Åtvidaberg hemma.

Malmö har AIK borta i sista matchen. Det är ingen lätt uppgift.

121016

Visst kan fotboll vara fantastisk!

Matchen på Berlins Olympiastadion överträffade den bäst regissserade teaterföreställning. 

Från 0-4 till 4-4!

Det var ett mirakel, en av de största prestationer som ett svenskt fotbollslandslag gjort.

Efter avklädningen i första halvlek var frågan hur stort  raset skullle bli.

När 3-0 blev 4-0 i början av andra halvlek satt vi och längtade efter slutsignalen.

Det gällde att få slut på förnedringen.

Så hände det som ingen trodde kunde hända. Den tyska lagmaskinen började gnissla.

Helt plötsligt slutade det tyska spelet att fungera.

Det virriga svenska försvaret fick andrum.

Och de ändringar som gjordes i halvtid började ge utdelning.

Kim Källström, som till mångas förvåning hade petats, kom in och tog tag i taktpinnen.

Svenskarna tappade respekten. Den svenska aggressiviteten chockade tyskarna.

Redan efter Zlatans 1-4-mål kunde den tyska oron skönjas.

Sedan ramlade det på – men höll på att stanna vid 3-4 efter inhopparen Tobias Sanas oförmåga att pricka in bollen i tomt mål.

Så kom Rasmus Elms härliga 4-4!

Den här poängen kan betyda mycket.

Om det var någon av kvalmatcherna som Sverige skulle kunna få förlora så var det bortamatchen mot Tyskland.

Nu kan vi se fram emot fortsättningen men ändå inte utan viss oro.

Vi kan inte glömma hur illa den svenska defensiven fungerade i första halvlek.

Vi var många som satt och längtade efter Olof Mellberg.

Ingen har saknats i det svenska fotbollslandslaget som Mellberg.

Han var kung i vårt landslag med sitt kunnande och sin energi, en vinnarskalle och krigare. En spelare med ett mycket stort hjärta.

Zlatan Ibrahimovic i all ära men det var Olof Mellberg som var giganten i landslaget genom förmåga att hålla ihop defensiven.

Han ville inte vara med längre efter EM i Ukraina, men han är fortfarande i högsta grad aktiv genom sitt ligaspel i spanska andraligan.

Mellberg fyllde i förra månaden 35 år. Han håller ett par år till.

Han skulle behövas i landslaget i det fortsatta kvalet. Trots undret som skedde i Berlin så får vi inte glömma hur illa det såg ut.

Granqvist och Jonas Olsson är inte mogna ännu att axla giganten Mellbergs mantel.

121001

Slutspurt.

Alla krigar för att vinna poäng.

Utgången är inte given i någon match.

Topplag sviktar.

Lag som slåss för att slippa nedflyttning eller kval för att rädda livhanken överraskar.

Så brukar det vara när fotbollsserierna ska avgöras på höstkanten.

Så är det i år – inte minst i Allsvenskan.

Ja, kanske inte riktigt längst ner i serien.

GAIS och Örebro är avhängda och får om inte undrens tid är förbi spela i Superettan nästa år.

Vilket lag som hamnar på plats 14 och måste sätta sin allsvenska existens på spel i ett tufft kval mot Brommapojkarna eller Halmstad är däremot osäkert.

Och minst lika osäkert är det hur medaljerna ska fördelas.

Elfsborg, som för länge sedan verkade ha guldet i hamn, har tappat formen –  och framför allt inte övervunnit problemen att spela på naturgräs.

Två oavgjorda matcher på naturgräs så här långt under hela säsongen är sannerligen inte imponerande.

Laget har två matcher kvar på naturgräs – GAIS och Mjällby.

Efter den inte alltför övertygande segern mot Örebro i söndags kväll kunde dock elfsborgarna andas lite positivt på måndagskvällen, där Häcken bara mäktade med 1-1 i derbyt mot ”storebror” IFK Göteborg.

Malmö FF hittade dock flytet och vann den allt annat än lätta bortamatchen mot Syrianska.

 Med fem matcher kvar är nu Elfsborg två poäng före AIK och Häcken och tre för Malmö FF.

Inget är därmed givet. Guldkandidaterna är fortfarande fyra.

Det kommer säkert att svänga en hel del.

Förmodligen kommer alla de fyra guldkandidaterna att tappa poäng.

Ett enda inbördes möte mellan två av de fyra topplagen återstår. I sista omgången möts Häcken och AIK.

Tänk om den matchen blir guldfinal…På Rambergsvallen dessutom...

Det är nog ingen som tippat.

Bland lagen över kvalstrecket hände det en hel del i omgång nummer 25.

Ett riktigt kliv uppåt svarade Mjällby för. 1-0-segern i regnvädret på Stockholms stadion betydde klättring från plats 11 till plats 7!

Det kändes onekligen för Peter Swärdhs mannar som helt klart har känt kvalspöket fladdrande.

Med 33 poäng så måste kontraktet vara klart. Det har aldrig tidigare krävts mer än 29 poäng för att hänga kvar.

Mjällby har sju poäng ner till Sundsvall på kvalplats och dessutom ytterligare sex lag bakom som måste passera för att Mjällby ska få kvala.

Det kan givetvis inte hända.

Mjällby har kan räkna med en fjärde säsong i följd i högsta serien.

Förhoppningsvis inser många blekingar detta och kommer och tittar på laget i de tre fina slutmatcherna på Strandvallen ­ – Helsingborg nu på söndag, Häcken 20 oktober och Elfsborg den 1 november.

Det programmet betyder att Mjällby AIF kan få en avgörande betydelse för utgången av guldstriden.

Så underbart att kunna få spela dessa matcher utan speciell press.

Det är en sådan höst vi vill ha på Strandvallen!

Allsvenskan i handboll.

Allsvenskan i ishockey.

Två mycket skilda världar.

Hockey med en enorm uppmärksamhet i media, tv-sända matcher, stora pengar i rullning, övervägande professionella spelare, stor publik, ett oerhört intensivt spelprogram.

Allsvenska handbollen i lite medieskugga, ett lugnare spelprogram och inte alls samma publika uppslutning.

Medan hockeyklubbarna tar rejält betalt för biljetterna så får handbollsklubbarna nöja sig med lite mindre pengar.

I Karlskrona spelas det allsvenskt i både ishockey och handboll.

För att se Karlskrona HK får du betala 240 kronor (220 + 20 kr i förköpsavgift) för en sittplats.

Att se Hästös handbollslag kostar 100 kronor.

Stor skillnad alltså – men den skillnaden i pengar betyder inget för fansen.

Medan Hästö hade ungefär 1000 personer på läktaren i sin hemmapremiär (en bra handbollssiiffra) lockade KHK 3258 personer till Telenor arena och matchen mot Malmö Redhawks dagen efter.

Tre dagar tidigare såg drygt 3.100 hemmamatchen mot Örebro.

Nu återstår 24 hemmamatcher i serien…

Allsvenskan är både när det gäller ishockey och handboll landets andra division.

Medan fotbollen benämner sin högsta division Allsvenskan har såväl ishockey som handboll valt att sätta detta epitet på sin näst högsta serie.

De allsvenska klubbarnas fans tänker inte så mycket på att det finns en Elitserie med 12 lag som rimligtvis är bättre.

Precis som i fotbollens Superetta är hockeyns allsvenska fylld av gamla anrika klubbar som helt klart hjälper till att skapa det enorma suget.

För många är ju lag som Leksand, Södertälje och Djurgården klubbar med imponerande historia.

Uppstickare som Karlskrona hjälper till att krydda serien. Det fick vi de på onsdagskvällen då ständigt upphaussade Malmö fick vända hem med 1-3 i baken.

Det var Karlskronas första seger. Det kommer att bli flera – inte minst inför den entusiastiska hemmapubliken.

I stort sett varje match i hockeyallsvenskan blir som en fest trots att transportsträckan fram till kanske slutspel eller i värsta fall nedflyttningskval är mycket lång.

I den allsvenska handbollen finns givetvis lag som spelat i högsta divisionen men det är ändå klubbar som saknar den glans och magi som finns gamla storheter i hockey.

Att handbollens landslag spelade OS-final i somras bidrar tyvärr inte till så stort sug kring sporten i vårt seriespel.

120914

Efter två veckors uppehåll har den allsvenska fotbollen dragit igång och gått in på slutvarvet.

Kandidaterna till guldet är fyra – Elfsborg högst upp med Häcken, Malmö FF och AIK som utmanare.

Minst lika spännande är kampen i den nedre regionen om kvalplatsen – den plats som tvingar tredje laget nerifrån att sätta sin plats på spel mot ett hungrigt lag från Superettan.

 Sedan Allsvenskan spelades som 16-lagsserie för första gången 2008 har laget på negativ kvalplats haft 24, 29, 29 och 28 poäng.

Laget närmast över strecket har motsvarande år haft 28, 32, 32 och 34 poäng.

30 poäng har alltid räckt för ett förnyat kontrakt.

Det är dock ingen garanti för att det kommer att räcka i år.

Den bild som tycktes så klar efter två tredjedelar av serien – 20 omgångar av 30 spelade – ändrades i omgång 21. På övertid i matchen mellan IFK Norrköping och Gefle IF kom ett mål som kan få stor betydelse för den fortsatta utvecklingen.

Jonas Lantto nätade för Gefle och ordnade en 1-0-seger för gästrikarna.

I stället för 20 poäng hamnade Gefle på 22.

Plötsligt fanns Syrianska, Mjällby, IFK Göteborg och Sundsvall inom räckhåll.

Gefle var bara  en seger ifrån att kunna passera något av de framförvarande lagen.

GAIS och Örebro har med sina 11 poäng längst ner en ganska hopplös uppgift.

Det finns visserligen 27 poäng att spela om men GAIS och/eller ÖSK behöver med största sannolikhet sex segrar på dessa nio matcher för att nå kvalplatsen. Ännu flera segrar för att komma över kvalstrecket. Det är svårt satt tro på en sådan utveckling för lag som vunnit två (Örebro) respektive en (GAIS) match så här långt.

Båda lagen skakas av ekonomiska bekymmer. GAIS har också tvingats göra sig av med sin stjärna Wanderson.

Det är i detta läge som GAIS åker till Hällevik för att möta Mjällby AIF denna tredje septemberlördag.

GAIS har inga förväntningar på sig, slår ur underläge och har allt att vinna.

Samtidigt har Mjällby helt plötsligt fått en kolossal press på sig.

Det måste helt enkelt bli seger.

Minnet från mötet i Göteborg tidigare i år är inte roligt. MAIF ledde med 2-0 efter 90 minuter. GAIS gjorde två mål på övertid och fick oavgjort.

Att åka till Gävle i nästa omgång för ett möte med Gefle IF är en tung uppgift för Mjällby.Seger mot GAIS skulle ge lite styrka.

Gefle ska dessförinnan möta BK Häcken på måndag. Även om många oväntade saker kan hända i slutet av en serie så skulle det vara en första klassens överraskning om Gefle lyckas ta poäng av Allsvenskans just nu förmodligen bästa lag.

Det mest överraskande är givetvis att IFK Göteborg finns i kampen kring kvalstrecket.

Storsatsningen har blivit ett rejält misslyckande. Matchen mot Elfsborg på söndag är en tuff uppgift. Sedan derby mot GAIS och Malmö FF i de närmaste omgångarna. Mikael Stahre känner säkerligen av allvaret.

Syrianska hade på fredagskvällen möjlighet att förbättra sin position i den tuffa bottenkampen – men missade.

Södertäljelaget förlorade hemma mot Norrköping med 2-1.

Det kan vara ett ödesdigert nederlag men kanske känns det som en tröst att de två närmaste motståndarna heter Örebro och GAIS…

En rörd Carolina Klüft tog emot hyllningarna på Ullevi.

120902

En karriär tog slut i går kväll.

En av svensk idrotts finaste idrottskarriärer.

Carolina Klüft satte punkt.

Efter 1 ett OS-guld, 3 VM-guld, 1 VM-guld inomhus, 2 EM-guld, 2 EM-guld inomhus. 2 JVM-guld. 3 JEM-guld, massor av SM-guld och svenska rekord plus alla andra framgångar är Carro nöjd.

Svensk friidrotts största affischnamn någonsin har gjort sitt.

Hon kommer att saknas av en stor idrottspublik – i Sverige och ute i världen.

För svensk friidrott kommer hennes sorti i ett läge då precis många andra stora namn försvunnit.

Trist givetvis, men vi får minnas och vara glada för det som varit.

Carolina Klüft har bjudit en mängd högtidsstunder framför tv-apparaterna runtom i landet. Carro lärde svenska folket älska sjukamp precis som Magdalena Forsberg lärde oss älska skidskytte.

Med Carolina Klüft blev sjukamp stort.

Hon var ung, hon var sprudlande glad, hon bjöd på sig själv. Svenska folket började älska henne innan hon lämnat tonåringarnas led.

Hon sprudlade av energi.

Ett helt folk gladdes med henne när medaljerna ramlade in.

Många undrade givetvis när hon lämnade sjukampen, där hon var oövervinnlig, för att satsa på längdhopp.

Hennes kropp pallade inte längre för den tuffa mångkampssatsningen.

Tråkigt nog stördes hennes längdsatsning av skador.

Vi som fanns på Karlskrona idrottsplats 2009 fällde en tår när hon fick en muskelbristning i sitt andra längdhopp, missade VM och fick inleda en lång rehabiliteringsperiod.

Flera skador följde under längdsatsningen. Det blev nej till  EM och OS i år.

Crolina Klüft fick aldrig någon möjlighet att visa vad hon skulle kunna prestera som längdhoppare.

Skadorna har givetvis bidragit till att beslutet om att avsluta karriären kommit. Carro har inte haft någon lust att bli en andraplansfigur. Som sådan ville ju ingen heller se henne.

Hon ville avsluta värdigt. Värdigare än en Finnkamp på hemmaplan kunde det givetvis inte bli.

Med SM-satsningen på 400 m häck hoppades hon på en individuell Finnkamps-start i en ny gren. SM visade att hon inte var tränad för grenen.

I stället blev det en plats på 4x400 m.

Hon fick välja sträcka själv och valde klokt nog att springa som trea, medveten om att hon knappast hade kapacitet för att kunna avgöra på sista. I stället fick Moa Hjelmer se till att springa hem stafetten för Sverige.

Kanske fanns det en symbolik i att Moa tog över stafettpinnen från Carro. Vi är många som gärna vill tro att Moa Hjelmer ska ge svensk friidrott lyskraft ett antal år framöver.

Carro fanns i ett vinnande stafettlag. Att det gick åt pipan i kvinnliga landskampen är ju en annan sak.

För Carolina Klüft var det en värdig avslutning. Hon fick den hyllning hon var värd.

När Carolina Klüft som ung tonåring började samla ungdomstitlar hade hon som tuffaste inhemska konkurrent Nadja Casadei från KA 2 IF i Karlskrona.

Nadja har haft sin karriär kantad av minst lika mycket skador som Klüft men kämpar fortfarande för att nå sjukampsframgångar.

I Finnkampen fanns hon med som längdhoppare – med en målsättning att slå mamma Lena Kullbergs familjerekord i längd på 6,33 från 1979.

Nadja hoppade 6,33! I motvind dessutom.

Hon tangerade familjerekordet. Ett stort GRATTIS Nadja till detta!

De hemska 0-2-siffrornra från mötet med Syrianska tände revanschgnistan hos spelarna i Mjällby AIF.

120901

Idrott är inte alltid förutsägbar.

Skönt är väl det.

Enligt all expertis skulle Mjällby AIF krossas av Malmö FF på Swedbank arena.

Visserligen var det ett MFF som dagen innan hade tvingats sälja sin skyttekung Mattias Ranegie till Italien, men Mjällby som några dagar tidigare förödmjukats av Syrianska och nödgades ställa upp utan försvarsgeneralen och lagkaptenen Patrik ”Bagarn” Rosengren skulle inte ha någon chans.

Alla rekommendationer var att lämna ettan ogarderad på tipskupongerna.

MFF kunde inte missa möjligheten att sätta press på Elfsborg i kampen om SM-guldet.

Trodde experterna alltså…

I sådana här situationer, då allt verkar så självklart händer dock emellanåt saker som faller lite utanför det givna mönstret.

Det hemska siffrorna 0-2 från anslagstavlan på Strandvallen i måndags kväll satte sig djupt hos Mjällby-spelarna.

Siffrorna tände revanschgnistan.

Att slå ur underläge är många gånger ganska härligt.

Det började illa för MAIF i Malmö, men 0-1-underläge i paus var ändå inget omöjligt läge.

Andra halvlek blev riktigt bra – så bra man kan begära mot ett så kvalificerat lag på bortaplan.

Oavgjort känns helt klart som en seger. För MFF måste resultatet kännas som en förlust.

Kvalstrecket finns fortfarande i farlig närhet för Mjällby, men det måste ändå upplevas positivt att gå in i det två veckor långa serieuppehållet med MFF-matchen i minne.

Det bör inte vara några problem att skapa fulladdade batterier till hemmamötet med GAIS den 15 september och det följande bortamötet med Gefle. Två segrar i dessa matcher och kontraktet är i stort sett klart.

Värvningskarusellen som snurrat intensivt in i de sista skälvande augústi-timmarna har givetvis stört i Mjällby – och i alla andra klubbar.

Nu har förhoppningsvis lugnet lagt sig.

Moustafa El Kabir finns alltså kvar i MAIF. Förhoppningsvis var hans skada på Swedbank arena inte värre än att han spelar nästa match.

Det förlängda lånekontraktet med Per Ericsson är klart positivt. Sin målfarlighet visade han ännu en gång mot Malmö FF.

Det är fortfarande obegripligt att ”Pärlan” inte duger i kristyngda IFK Göteborg.

I stort sett en tredjedel återstår av Allsvenskan.

Allt annat än att Örebro och Gais åker ur måste ses som en överraskning.

Att guldet ska gå till Elfsborg eller MFF är absolut inte säkert.

Allsvenskans bästa lag just nu är nog BK Häcken!

Uppvisningen mot Åtvidaberg i fredags var magnifik.

Så glad var Nadja Casadei efter SM-sikver och 6,24 på Stockholms stadion.

120828  

Nu sitter mammas rekord löst.

I många år har Nadja Casadei kämpat för att slå mamma Lena Kullbergs klassiska längdrekord från1979.

Som 16-åring hoppade Karlskrona-tjejen 6,33 i Finnkampen på Stockholms stadion.

Med två centimeter slog Lena det då 13 år gamla svenska längdrekordet.

Hon var bäst i Sverige och spåddes en lysande framtid.

6,33 var ett strålande resultat på den tiden – och är lika gångbart i dag.

Det blev aldrig längre under Lenas karriär som hade en del avbrott ­ bl a när hon 1983 födde dottern Nadja och sedan ytterligare tre döttrar och en son.

Lena gjorde come back som mamma och nådde landslaget igen, men 6,33 stod sig som personrekord – och ännu som distriktsrekord och klubbrekord i KA 2 IF.

Äldsta dottern Nadja är den som seriöst satsat på idrotten – och valt friidrott precis som mamma.

Hon var lovande mångkampare i KA 2 IF och kämpade mot jämngamla Carolina Klüft i unga år.

När Carro vann USM-guld var Nadja tvåa.

Så blev det satsning på stavhopp en tid.

Och så småningom sjukamp igen.

I IFK Lidingös färger har Nadja fortsatt att jaga framgångar – i sjukamp och naturligtvis också mammas längdrekord.

Nu är Nadja nära.

6,30 vid Världsungdomsspelen i Göteborg i juli, och så 6,24 i ösregn sista SM-dagen på Stockholms stadion.

En skada gjorde att Nadja fick skrinlägga planerna på att nå OS som sjukampare i år. Då har det blivit längd i stället.

— Mamma ska inte få var kaxig så länge till. Nu ska jag ta rekordet, sa Nadja efter SM-silvret.

En ny chans kommer på Ullevi kommande helg. Då är det Finnkamp.

Det är i sådana sammanhang Nadja brukar kunna tända till lite extra.

Energi har hon hur mycket som helst.

Det upptäckte landslagsledningen redan 2001, då hon som 18-åring skulle ha varit med i U-kampen mot Finland men blev skadad och i stället togs ut som lagkapten för att driva på kamraterna.

Lena kan nog känna sig lite orolig just nu. Hennes familjerekord sitter löst.

Var detta Carolina Klüfts sista tävlingsinsats. Här tar hon sig över sista häcken och blir fyra.

120827 

Många av de etablerade namnen håller stilen – men en del nya uppstickare presenterar sig.

Så kan de två första dagarna av friidrotts-SM sammanfattas.

De aktiva som varit med under EM och OS tidigare i sommar har i de flesta fall visat sin klass.

Några har valt andra grenar än sina huvudgrenar i SM.

Det har gått bra – som Moa Hjelmer på 100 m (och 200 m) och Ebba Jungmark som avstod höjd för att hoppa tresteg.

Ojämne Alhaji Jeng misslyckades i OS men hoppade bra igen i SM. även om han givetvis kan bättre än de 5,49 han vann SM på.

Johan Wissman har haft svårt att hitta en internationell gångbar form men i SM är han som vanligt bäst.

Juniorvärldsmästarinnan i spjut, 17-åriga Sofie Flinck, visade sin klass och tog sitt första senior-SM-tecken.

Daniel Ståhl  heter en ny showman i diskus. 20-åringen från Spårvägen, som första dagen tog medalj i kula bjöd på hörlig underhållning i diskusfialen med fyra kast över 61 meter. Visserligen förlorade han med 16 centimeter till tio år äldre klubbkamraten Niklas Arrhenius, men det råder knappast någon tvekan om Ståhl är ett framtidsnamn.

En ny Ricky Bruch kanske?

Efter att ha hoppat först EM och sedan OS försökte hon sig på en come back i SM – med ett lite annorlunda program.

Specialen längd var inte att tänka på.

Det blev 400 m häck, en relativt svag svensk gren.

Carro hade aldrig tävlat i grenen men trodde naturligtvis att det skulle gå något så när bra.

Efter fredagens försök där hon tog ut sig fullständigt ångrade hon säkert att det inte blev 200 m, där hon också var anmäld.

Klüft dock – enligt reglerna – inte välja bort häckfinalen och satsa på 200-metersförsöken som gick efter häckfinalen.

Hon krigade sig till en fjärdeplats på 400 m häck, tappade bronset efter sista häcken.

–     Jag ville så gärna avsluta med Finnkampen men vill inte ta plats för någon annan, sa hon.

Nu tog hon ingen självklar plats. Det finns egentligen ingen annan gren där hon utan vidare kan sättas.

Det kan ha varit Carolina Klüfts sista tävling vi såg, men på något sätt kommer säkert Carro ändå att finnas med när Finnkamps-laget offentliggörs på måndagseftermiddagen.

I tider då landskamper i friidrott är ovanliga är det klassiska mötet mellan Sverige och Finland fortfarande en mycket stor händelse.

I år är det Göteborg som gäller men nästa år är Finnkampen tillbaka på Stockholms stadion.

Skönt tycker säkert många eftersom det blir tunt med evenemang på stadion 2013, då Djurgården ska spela fotboll på den nya arena som byggs vid Globen och Söderstadion – alltså inte nya Friends arena i Solna, där AIK ska spela.

Lilla dottern Beyoncé uppvaktade mamma Isabellah Andersson efter upvisningen på 10.000 m.

120825 

OS-resenärerna spelade inte oväntat huvudrollerna när SM i friidrott inleddes på ett regnigt Stockholms stadion.

Michel Torneus vann längd i kvällskylan på 7,80, Isabellah Andersson bjöd på en storstilad uppvisning på 10.000 m, Moa Hjelmer blev för för första gången mästarinna på 100 m och Angelica Bengtsson vann stav utan att få någon riktig fullträff.

Isabellah Andersson har tagit det lite lugnt efter sitt maraton i OS – om man nu kan kalla det lugnt med tanke på den fakirträning hon underkastar sig.

Nu var hon rejält tävlingssugen.

– Jag hade bestämt mig för att sätta fart direkt. Igen idé att vänta. Det gick ungefär som jag hade tänkt mig. Lite sakta på slutet men jag är nöjd.

Hon sprang ifrån konkurrenterna direkt, hade klungan fyra sekunder bakom sig efter 400 m. Sedan bara växte avståndet. När knappt 1200 m återstod hade hon varvat samtliga 14 konkurrenter.

I Sverige kan ingen konkurrera med världsstjärnan från Vilshult.

– Det skulle naturligtvis vara skönt om det kom fram någon som ville fightas. Alla kan om man bara vill. Det gäller bara att jobba. Det här är mitt jobb. Jag trivs med att träna, sa hon glädjestrålande när 3,5-åriga dottern Beyoncé ville krama mamma efter loppet.

33.16,67 betydde personbästa med 16 sekunder.

SM-guldet var Isabellahs 20:e!

Angelica Bengtsson vann programenligt stav men det började struligt. Efter två rivningar på ingångshöjden på 4,17 var hon pressad. Hon vara lika pressad på 4,27 som hon tog i tredje.

Det räckte för att vinna. 4,50 blev för mycket men sista hoppet var bra.

Första SM-dagens kanske intressantaste start var Carolina Klüfts debut på 400 m häck.

– Jag hade själv inga förväntningar. Första halvan var helt ok Jag hade bra rytm. Sedan kom jag fel och höll på att snubbla på en häck. Andra halvan var inte härlig, bara jobbig. Jag tog mig i alla fall i mål. Jag visste att jag skulle bli trött. Det blev jag, konstaterade Carro, rejält sliten efter försöksloppet.

Med sina 62,46 som heat-trea gick hon vidare på näst sista tid.

– Tror inte jag kan vara med och fightas om medaljer men det är kul att vara med.

Drygt 20 minuter efter lördagens final är det tänkt att Carolina Klüft ska springa försök på 200 m.

– Nu känns det orimligt men vi får se hur kroppen känns när jag vaknar.

Reglerna ger henne inte möjlighet att bara utebli från häckfinalen för att sedan springa 200 m.

Europamästarinnan Moa Hjelmer avstod 400 m för att satsa på 100 m och 200 m. Hon började med att vinna guld på 100 m i lätt motvind. Nytt pers på 11,66.

Manlig sprinterkung blev Nil de Oliveira på 10,42 sedan svåraste konkurrenten Stefan Tärnhuvud skadats i semifinalen.

I övrigt:

• Anna Söderberg diskusmästarinna för 20:e gången i följd genom att förbättra sitt årsbästa med tre meter till 52,37.

• Första 20-metersstöten i kula i familjen Arrhenius. Med 20,03 passerade  slog Leif  pappa Anders familjerekord på 19,92. Brodern Niklas tog silver

• Mattias Jons blev ännu en gång svensk mästare i slägga. I regnet som störde det mesta av släggfinalen stannade han på 70,90, drygt fem meter sämre än sitt årsbästa.

• Mustafa Mohammed ohotad vinnare på 10.000 m.      

 ROLAND Andersson (text och foto)

120820 

Många fotbollsvänner har säkert undrat var Svenska cupen i fotboll tog vägen.

Nu är den tillbaka. I som det ser ut riktigt fräsch form dessutom.

Medan de högsta divisionerna fått ett uppehåll den här veckan har vi fått oss till livs en riktigt intressant cupomgång, som ska bära fram till en spännande avslutning på senvåren 2013.

Våra elitlag tycks ta den nya cupformen på fullt allvar.

I Blekinge kan vi glädjas vi åt att Mjällby AIF får vara med under vårens slutomgångar efter en lyckad utflykt till Östersund (3-0 mot ÖFK).

I många av Europas stora fotbollsländer är cupfinalerna en storslagen fest.

I Sverige har det varit svårt att hitta en bra modell.

Många ointressanta cupfinaler har spelats som säsongsavslutning sent på hösten – i kallt, blåsigt och otrivsamt väder.

Under sådana omständigheter går det inte skapa feststämning.

Den nya modellen är tilltalande.

Kanske är det räddningen för cupen?

Vi vet naturligtvis inte än, men nyordningen är onekligen mycket intressant.

En cupfinal sista veckan i maj kan bli något mycket stort.

Att den första finalen i nya cupen ska gå på Swedbank arena i Malmö känns helt rätt.

Malmö bör ju kunna bjuda på härlig försommar i slutet av maj.

I den tidigare formen av cupen har vi fått uppleva en massa tråkiga utslagningsmatcher på dåliga planer under senvintern.

Så har det inte varit 2012.

Visserligen bjuder nya cupen på matcher i mars 2013 men då är antalet kvarvarande lag nere på hanterlig nivå, och spelbara planer ska gå att uppbringa. Det finns ju ganska många bra konstgräsplaner i landet.

Många klubbar har sorterats bort redan från början i den nya versionen av cupen.

Antalet deltagande klubbar har maximerats.

Utöver de 32 elitlagen (Allsvenskan och Superettan) fick bara 64 klubbar delta.

Dessa 64 har utsetts av specialdistriktsförbunden. Antalet per distrikt avgörs av hur många elvamannalag som finns i distrikten. Stora distrikt får således möjlighet att få med flera lag än små distrikt.

Lilla Blekinge fick – utöver seedade Mjällby AIF – bara utse ett lag. Det blev Ronneby BK.

De 64 distriktslagen lottades i en första omgång geografiskt mot varandra.

Därmed försvann hälften.

De 32 kvarvarande lottades fritt mot elitlagen. Distriktslagen fick förmånen av hemmaplan – givetvis för att det skulle kunna bjudas på toppfotboll på orter som själva inte är med i elitfotbollen.

Den lottningen resulterade i många intressanta matcher – och en del långa och jobbiga resor för elitlagen.

Exempelvis Östersund-Mjällby, Sandviken-Malmö FF, Långholmen-IFK Göteborg och FC Gute-Kalmar FF.

Efter denna omgång – där de flesta matcherna spelas denna helg – återstår 32 lag.

Dessa lag delas in i åtta grupper med fyra lag i varje. Gruppspel genomförs i mars. Gruppvinnarna går till kvartsfinal.

Många av storlagen ser fram emot gruppmatcherna. Att spela tävlingsmatcher mot bra motstånd precis före seriestarten är perfekt.

Lottningen till dessa grupper görs dock inte förrän efter seriernas slut i år.

En seedning efter den divisionstillhörighet som gäller efter serieslutet i år kommer att ligga till grund för indelningen.

De starkaste lagen i höstens allsvenska kommer följaktligen att hamna i i olika grupper.

Det verkar helt klart väl genomtänkt – och mycket intressant.

Guld är guld, men silver kan också kännas som guld.

Det nederlagstippade svenska handbollslandslaget visade vad moral betyder.

Vi fick oss till livs en sagolik final. Förlust med ett mål känns givetvis oerhört grymt, men de blågula grabbarna, en del halvskadade, gav allt. De trodde på möjligheten, även om den av många betraktades som liten. Att silvret var säkrat redan före avkast betydde inget. De ville så gärna vinna, ville visa att den ädlaste medaljen skulle gå att nå.

Det räckte inte riktigt.

Men vilken underhållning som bjöds!

Vilken fighterglöd!

Det var en svensk avslutning på London-OS vi kommer att minnas länge.

Vi tackar för underhållningen!

Bor man som undertecknad ett stenkast från lagkaptenen Tobias Karlssons föräldrarhem så är man lite extra stolt.

Det trista är att detta landslag som nu spelade sig in i så många svenskars hjärta inte får vara med i nästa VM-turnering efter kvalfiaskot mot Montenegro.

Nästa internatiionella mästerskap blir EM 2014.

Vägen dit går via ett kval som kan bli tufft.

Det är viktigt att de rutinerade hjältarna från detta OS-lag kan övertalas att fortsätta.

Nya kuggar måste matchas in försiktigt. Svensk handboll får inte missa möjligheten att rida på den här framgången.

Handboll är en härlig sport. Där finns det mesta – dramatik, kamp och spänning.

Vi längtar efter seriestarten här hemma.

Handbollsmedaljen blev det åttonde svenska OS-medaljen. Ett klart godkänt facit. Det var lite bättre än vad SOK hade hoppats på.

Före OS så knöts de svenska förväntningarna kanske allra mest till simmarna.

Truppen med Therese Alshammar och Sarah Sjöström skulle ta ett par medaljer.

Vi trodde kanske på damlandslaget i fotboll. Medalj var ett allmänt tips.

Rolf-Göran Bengtsson var en annan svensk medaljkandidat.

Det blev inget av dessa förväntningar.

Ändå blev det alltså åtta medaljer för Sverige.

Ännu en gång visade sig svenska idrottare bra på att slå ur underläge.

Det var aktiva som inte hade så stor press från media och den stora allmänheten på sig som lyckades nå ända fram.

Triatleten Lisa Nordén hade helt klart ett högt mål och visste sin kapacitet och sina möjligheter, men eftersom sporten inte greppas riktigt av folk i gemen ännu så slapp hon att bli utmålad som en guldkandidat.

I dag vet de flesta vad triathlon är, och nästa gång det drar ihop sig i denna fascinerande sport kommer flera att vara medvetna om att det finns en världsstjärna från Kristianstad som heter Lisa Nordén.

Seglarna brukar kunna ordna något i medaljväg i OS, men eftersom sporten inte exponeras så stort i media slipper deltagarna tryck utifrån på sig.

Sak samma får man väl säga om skytte. Håkan Dalby har visserligen sett till att få utrymme i media men dubbeltrap är ändå ingen av de stora publika sporterna.

Sara Algotsson-Ostholts silvermedalj kom överraskande för många, även om hon för många helt klart framstått som en medaljkandidat.

Den mest omfattande förhandspubliciteten har legat på simning, damfotboll och handboll.

Brottningsmedaljerna tackar vi givetvis för, men nog är det dags att göra brottningsreglerna begripliga så att folk fölrstår vem som vinner   – och framför allt varför. 

Sverige är bra på att slå till där vi minst anar det. Det är summering som håller gott efter detta OS.

Medaljer är ju alltid medaljer – oavsett vilken sport de erövras i.

Sedan är det ju klart att det hade känts oerhört stort om ”Tessan” hade fått vara frisk och fått den fullträff vi alla hade unnat henne.

Att det inte kunde bli några ädla medaljer i Spelens ”huvudsport” friidrott visste vi på förhand.

Vi får leva på minnena från 2004 när det gäller friidrotten lite till…

ROLAND ANDERSSON

Sverige i OS-final i handboll!

Vem vågade tro på det?

Efter urladdningen mot Danmark kom en lika underbar urladdning mot Ungern.

Vilken kamp. Vilken dramatik.

Säg inte annat än att handboll är underbar sport.

Det kan bära hela vägen för detta underbara lag, som kort före OS misslyckades att kvala in till VM och dessförinnan gjorde fiasko i EM.

Med moral går det att vända elände till något positivt.

På söndag eftermiddag samlar vi nationen för att lida igenom ett drama som förhoppningsvis slutar med svenskt guld.

Det skulle kännas skönt sista OS-dagen.

Sverige har vunnit ganska mycket i handboll. 90-talet var stort med guld i både VM och EM.

Något OS-guld har det dock inte blivit. Det blev som bäst tre silver (1992. 1996 och 2000) under Bengt Johanssons ledning.

Sedan dess har inte Sverige kvalat in till OS förrän i år.

Efter EM-guldet 2002 har vi väntat i tio år på en internationell fullträff.

Mannarna i Staffan Olssons och Ola Lindgrens landslag har haft ett tungt ok att bära.

Visserligen blev det en fjärdeplats i hemma-VM förra året, men längtan efter medalj grusades.

Det var ett ganska stukat handbollslandslag som åkte till London.

Efter en tolfteplats i EM i vintras och därpå fiaskot i VM-kvalet mot Montenegro tvivlades det på många håll. Det var ganska höga odds på en svensk handbollsframgång i OS.

Handboll är dock en viljesport.

Med välfyllda energidepåer och kampvilja kan man komma långt  – oerhört långt ibland.

Det knöts nävar och jobbades hårt på träningslägret inför avresan. Allt med ambitionen att visa att svensk handboll fortfarande har livskraft.

Ytterligare ett misslyckande hade varit svårt att bära,

Proffstjärnorna som tjänar stora pengar ute i Europa tog sig samman och ville visa att de har något att ge tillbaka till svensk handboll.

Det fanns dock säkert en hel del handbollsvänner i vårt land som trodde mera på damlandslaget, men tjejerna fick en oturlig start och hämtade sig aldrig

Herrlandslaget visade direkt hög lagmoral. Efterhand som tjejerna förlorade match efter match stärktes säkerligen herrarna i sin tro på ett lyckat OS.

Det räckte med damlandslagets fiasko.

OS-framgången betyder helt klart mycket positivt för handbollen på hemmaplan.

Förhoppningsvis kommer flera och tittar på matcherna i Elitserien och Allsvenskan.

Handboll är spännande och dramatisk även i dessa sammanhang.

Vi som älskar handboll njuter i dag.

120806 

Första måndagen i augusti blev en lyckans dag för Mjällby AIF:s målvakt Mattias Asper.

Mjällby vann den svåra bottenmatchen mot Örebro SK och Asper gjorde ett par kanonräddningar och blev matchhjälte.

Och han skrev historia. Det var 100:e gången som Mattias Asper höll nollan i Allsvenskan.

En otrolig svit!

Den 38-årige målvakten har samlat på sig sina nollor under en lång allsvensk karriär, som bröts under några år då han var utlandsproffs.

Den allsvenska karriären började då han 1998 lämnade moderklubben Mjällby för spel i AIK. Det blev 11 nollar första året i AIK, 14 andra året och 5 innan han efter 15 matcher tredje året gav sig ut i Europa.

Asper kom tillbaka till Sverige och Malmö FF under 2002, då han på 16 matcher höll nollan fem gånger.

2003 blev det 11 nollor och 2004 12 nollor.

Det följdes av 10 nollor 2005 och 3 nollor på nio matcher 2006 innan Mattias lämnade MFF för spel i Norge.

Under 2007 kom han till Sverige igen för ett gästspel i Brommapojkarna som då spelade i högsta divisionen. Det blev sex matcher men inga nollor.

Efter det återvände Mattias Asper till fadershuset. Han hjälpte till att föra upp Mjällby AIF i Allsvenskan.

Sedan MAIF återinträdde i Allsvenskan har han stått i målet samtliga seriematcher.

På 30 matcher 2010 höll han nollan 13 gånger. På 30 matcher 2011 höll han nollan 10 gånger.

Matchen mot Örebro var den 18:e i år. Det blev den sjunde nollan och därmed totalt 100 på 244 matcher!

Hans betydelse för Mjällby AIF kan inte nog värderas. Vid 38 års ålder är han på topp.

Att kontraktet går ut efter den här säsongen får inte betydas att han drar sig tillbaka.

Han måste givetvis övertygas om att han ska fortsätta.

Efter senaste segern känns det säkert lite lättare för honom att också tänka i de banorna.

1-0  på Örebro betydde att Mjällby skaffade lite marginal till det otäcka kvalplatsen (tredjeplatsen nerifrån). Det är sju poäng nu. Då är det inte så otäckt att åka till Ullevi och möta IFK Göteborg på söndag.

Efter 0-0 i Norrköping är det fortfarande något av krisläge i ”Blåvitt”.

Mjällby får spela utan mittfältsgiganterna Haris Radetinac och Daniel Nilsson som båda är avstängda.

Rykten har varit i omlopp om att Christian ”Chippen” Wilhelmssonkan skulle dyka upp i laget.

Han skulle kunna spela två matcher för sin moderklubb under augusti i väntan på ett nytt proffskontrakt.

Ryktena lär dock förbli rykten.

Troligt är att vi får vänta några år på "Chippens" återkomst.

6/8 2012 

I nästan samma ögonblick som Angelica Bengtsson (t v) rev ut sig på 4,40 klarades samma höjd av Sverige-tvåan Malin Dahlström (t h) i Karlskrona.

120804

Somliga överträffar sig själva.

Andra presterar sämre än förväntat.

Det är så vi måste räkna med att det blir i ett stort mästerskap.

Sverige är ett litet land.

Även om vi gärna vill tro på god medaljutdelning i internationella mästerskap så handlar det om att vara realist.

I ett OS blir det inte så många svenska medaljer.

Och när det blir medaljer så kanske de inte kommer i de stora publika sporterna.

När de mest folkkära atleterna inte lyckas fullt ut är vi många som lider.

Före ett OS är det alltid diskussioner om uttagningarna. SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) följer inte alltid de nomineringar som specialförbunden gör.

En liten kvot finns alltid för ”framtidsnamn”, idrottare som är på väg mot internationell lyskraft och förväntas stå på topp vid nästkommande OS.

Till den gruppen hör Angelica Bengtsson, den 19-åriga stavhoppstalangen som vunnit JVM två gånger men fortfarande har en bit kvar till världstoppen på seniorsidan.

I EM tog hon sig igenom kvaltävlingen. I London-OS gjorde hon det inte. 4,40 blev för mycket.

I ungefär samma ögonblick som hon rev ut sig på den höjden hade jag som speaker på Västra Mark i Karlskrona nöjet att referera när Sverige-tvåan Malin Dahlström (Ullevi FK) i ett mycket inspirerat hopp svingade sig över 4,40 – just på den banan där Angelica kör sina träningspass.

Det är klart att Malin kände sig både glad och lite bitter.

Hon hade givetvis hellre hoppat i London än i Karlskrona den här dagen.

Att det sedan inte räckte med 4,40 för final utan så högt som 4,55 krävdes är ju en annan sak…

Angelica kommer med all säkerhet att trots den här motgången klättra vidare mot världstoppen.

Hon kommer säkert att glädja många tv-tittare i framtiden.

Dagen innan Angelicas stavhopp fick vi som svenska tv-tittare uppleva tio olycksaliga minuter som vi gärna vill förtränga även om det är svårt.

• Vi fick se Moa Hjelmer misslyckas i försöken på 400 m.

• Lassi Karonen hamnade precis utanför medaljerna i roddfinalen.

• Frankrike gjorde två mål på svenska damlandslaget i fotboll och vände 0-1 till 2-1.

En riktig knock out på svenska OS-drömmar! Allt inom loppet av tio minuter.

Det fanns inte på kartan att Europamästarinnan Hjelmer skulle elimineras redan i försöken och vi ville naturligtvis tro att Karonen skulle kämpa sig till en bronsmedalj och nog borde Dennerbys landslag ha lärt sig uppträdandet vid motståndarnas fasta situationer.

Teori är dock teori.

Verkligheten blir inte alltid som vi tror att den ska bli.

Idrotten kan vara grym ibland.

ROLAND ANDERSSON

4/8 2012

Henri Hurskainen var helt klart besviken över att se hur hans sport svärtades ner.

Glädje. Tårar.

Skandaler.

Sara och Sarah.

Det är lite av den första OS-veckans kompott.

Att de fascinerande tävlingarna mellan glädje och besvikelser kryddas av en och annan skandal är inte alls ovanligt.

Det hör liksom till varje Olympiska spel.

I London kom den första stora skandalen i badminton.

Fyra asiatiska par diskvalificerades efter att brott mot spelens grundidé att alltid göra sitt bästa.

De fyra paren hade tittat lite för mycket på lottningen och  ville undvika alltför svårt motstånd i en kommande kvartsfinal.

Det blev parodi på badminton, servar direkt i nät och inget spel.

Två av paren tog så småningom till sig av överdomarens påpekande och missade lite mindre än konkurrenterna och stod som vinnare till slut.

Domen blev dock hård.

Alla fyra paren fick lämna turneringen.

Läggmatcher är inget nytt. Det har upplevts i många sporter. Vi har sett parodiska matcher i både fotboll och ishockey i stora mästerskap.

Mest har det kanske ändå historiskt sett framför allt setts i racketsporter med asiater inblandade. I regel har det dock handlat om matcher mellan spelare från samma land.

Under den tid då Kina dominerade bordtennisen fullständigt kunde racketvirtuosernas mäktiga ledare alltid bestämma hur topplatserna skulle fördelas i olika turneringar.

Då hölls dock spelet på en mycket hög nivå. Det bjöds idrottslig underhållning.

Den här gången maskerades ingenting. Det var usel badminton.

För en sport som är så färsk i OS-familjen var det hela mycket olyckligt.

En stor del av skulden får dock arrangörerna ta på sig.

Att spela badminton med indelning i grupper i stället för direktutslagning var  naturligtvis en god tanke eftersom ingen då skulle behöva slås ut efter en match.

För att ett systemet ska fungera krävs dock att man eliminerar möjligheter till sådant uppträdande som det vi fick se i två damdubbelmatcher.

Alla matcherna i gruppernas sista spelomgång måste givetvis börja samtidigt. Det får inte vara möjligt att spela på andra resultat för att uppträda taktiskt och därigenom välja en kommande motståndare.

Asien har länge dominerat badmintonsporten i världen med Danmark och England som främsta europeiska hot.

Sverige lyckades få med en spelare till OS –  Emmaboda-sonen Henri Hurskainen som genom sin imponerande insats vid EM i Karlskrona i april genom sin oerhörda fighting spirit steg ut i rampljuset och blev ett namn som många kom att älska.

Han kämpade tappert i London men har som sitt långsiktiga mål OS i Rio.

Det var trist att efter skandalen med de diskade asiatiska tjejerna se honom  i tv-studion ge sin syn på hur hans sport svärtats ner.

Mycket har det snackats om Sara och Sarah – Sara Algotsson Ostholt och Sarah Sjöström alltså.

Otippat tog småländska Sara Sveriges första medalj – silvret i fälttävlan. Att den försmädliga bommen på sista hindret trillade ner efter att dallrat en stund är något vi bär på näthinnan länge. Med tanke på det  oväntade som ändå silverloppet var så glömmer vi sä gärna att det med lite tur kunde ha blivit  guld.

Med Sarah Sjöström lider vi självfallet. Den 18-åriga charmiga tjejen har haft ett tungt ok på sina axlar.

Det började med en fjärdeplats.

Så missade finaler.

Sarah har tyvärr inte prickat formtoppen.

Ändå gav semifinalen på 100 m fritt viss förhoppning. Sarah verkar kunna simma bra i 50 m. Hon kar kvar 50 m fritt.

Och det är ju där vi har ”Tessan”.

Beskedet att Therese Alshammar kommer till start var glädjande. Om hon är tillräckligt frisk för att simma om medalj återstår att se.

Charmiga Europamästarinnan Moa Hjelmer får tuffare motstånd än i EM men kan kanske överraska. Här intervjuad av artikelförfattaren som speaker vid Pallassspelen i Malmö i vintras.

Idrottsfantast eller inte.

När det drar ihop sig till OS så vaknar intresset hos den stora massan i vårt land.

Vi vill ju så gärna se våra svenska atleter framgångsrikt mäta sina krafter med storheter från världens alla hörn.

De fyra år som gått sedan  Olympiska Spelen i Peking har gett många tillfällen till funderingar över möjliga svenska framgångar i London.

Nu är vi där.

Det ena stora hoppet efter det andra har försvunnit.

Susanna Kallur.

Christian Olsson.

Carolina Klüft.

Malin Baryard

Och så orosmolnen kring Therese Alshammar. Som en bomb slog beskedet om hennes bekymmer ner dagen innan olympiska elden ska tändas.

Ska vårt största OS-hopp inte ens komma till start efter den oerhört målmedvetna satsning hon gjort efter Peking-OS?

Det är många i vårt land som i drömmarna sett Alshammar högt på prispallen i London.

34 år gammal i dag betyder ju att simmarstjärnan som nu blivit folkkär knappast får några mera chans om det spricker den här gången.

Eftersom simningen traditionellt genomförs första OS-veckan är det inte mycket tid att vinka på.

Oavsett om ”Tessan” går i vattnet eller ej så kan vi ju hoppas på någon svensk simmedalj.

Sarah Sjöström verkar helt återställd efter  sjukdomen som däckade henne vid SM.

En friidrottsmedalj står alltid högt i kurs. Det går ju knappast komma ifrån att det är kring friidrotten som Olympiska Spelens glans skapas.

2004 kommer vi naturligtvis aldrig att glömma. Det var då svensk friidrott tog tre guldmedaljer – Carolina Klüft, Stefan Holm och Christian Olsson. Egentligen helt osannolikt.

Nu är det andra namn som försvarar färgerna, namn som det inte går att ställa så stora krav på – inte den här gången utan snarare om fyra år i Rio.

Jo förresten, kanske Michel Torneus?

Längdhoppsstandarden bland de främsta i världen är jämn i år men som det ser ut blir det knappast extrema toppresultat.

Även om vi inte bör räkna med det så skulle det knappast vara någon jätteskräll om Torneus blandar sig i medaljstriden.

Charmiga Europamästarinnan Moa Hjelmer möter betydligt tuffare motstånd än på EM för en månad sedan, men tjejen verkar ju sakna spärrar och tycks helt oförstående inför vad mjölksyra är.

En final kanske trots allt.

Stavshoppslöftet Angelica Bengtsson har samma tuffa inställning till sin uppgift men rimligtvis är det om fyra år hon ska hämta en olympisk medalj.

Något borde vi kunnat hoppas på någon utdelning i bollidrotterna. Damfotbollslaget framför allt kanske, men båda handbollslagen har alla möjligheter att skrälla.

Svenska medaljer eller ej.  Det är upplagt för många timmars högstunder i tv-fåtöljen de närmaste två veckorna. Och nog är det tur att det är SVT som sänder. Det blev lite för mycket ”Sitt kvar kvar. Vi är strax tillbaka. Nu blir det reklam” när TV4 hade lagt beslag på halva EM-fotbollen.

Kör på. Håll fanan med stolthet i kväll Rolf-Göran Bengtsson när den svenska truppen tågar in!

ROLAND ANDERSSON